Jag visste inte direkt varför jag satte mig i den där bussen. Den bara stod framför mig då jag passerade. Vid en död busshållsplats. Som vid ett dött sargat skjul av spik och metall, som outgrundligt bara låg där. Oupplockat, ickeborttaget. Ostädat. Jag stannade några sekunder och tittade runt i omgivningen, tog upp min anteckningsbok och kontrollerade att allt stämde. Jodå, det var den här bussen, det var den här hållplatsen.
Jag steg sedan upp på bussen och betalade. Satte mig längst bak, sjönk ihop lite lätt,vilade axeln mot fönsterrutan. Sneglade sedan ut. Bussen startade. Tydligen var det inga fler resenärer än mig som skulle åka vidare.
Jag slöt ögonen i trötthet och efterlängtade en stunds paus på min färd. Som arkitekt och rundresande i arbetsgivarens värld hade jag ännu en gång fått ett nytt uppdrag, ett nytt geografiskt läge att inmäta, koordinera, sammanställa och förfoga över tills statistiken noggrant låg klart och uträknat på beställarens magnifika mahognybord. Långt ifrån städernas rusningsutrymmen, fladdrande tillskott av neonfärgat grass, hexatoner som blixtrade likt nyårssvansar av all världens reklam. På broar, på tak, på räcken, vid in och utfarter. Passager som är sekunda likt en idé om en snabbtillsats av flourerande färger av ett livsepticum som varje noggrand människa måste inandas i denna nya sfär av teknik, denna nya doft av cyberställd mosaik. Lust and last. Öppnade portföljen och tog fram ett choklad. Det small plötsligt till i bakre delen av bussen. Jag såg ut. Det var blåst genom terrängen som hade fått ny fart, tydligen så stark så att det påverkade bussens chassi. Knep en bit av det bruna chokladstycket. Bussen skallrade till. Tog för vana att läsa det senaste i pressen, vecklade upp en medhavd tidning, bläddrade lite bland sidorna.
" Höj!" hördes en röst från en högtalare
Jag blickade upp, kisade ner mot chauffören, men såg honom inte. Bara en del av hans ansikte som tittade på mig genom bussens mittbackspegel.
"Ja?" ropade jag frågande.
" Är det okey om jag sätter på radion?"
Jag viftade med handen, gjorde tummen upp och log. Sekunden efter försvann mitt leénde igen. Det var som att min hud var stram och ansträngd. Jag tog av mig glasögonen, fingrade lite på tidningen. "Är det där med leende för att förvissa andra om någonting ett påskynd ,eller en bisats i ett beteende..?" Jag log i glasögonen.Sedan blev jag allvarlig igen. Grimaserade leenden." Det är jazz vet du!" hördes det från högtalaren igen. Jag sköt upp tummen i luften. "Jazz..Ja, det är fine..riktigt fine". mumlade jag, knep den sista chokladbiten och stuvade ner tidningen i portföljen igen. Vilade sedan huvudet lite lätt mot fönstret och slöt ögonen. Bussens dova brummande invaggade mig i en harmonisk lättare sömn,blandat med en och annan jazzton. Sedan domnade jag bort.

men jag vaknade till då och då genom att mitt huvuds högra sida slog emot fönstret. Jag blickade ut lite förstrött.



Upptäckte samtidigt att nyanserna från omgivningen plötsligt hade försvunnit.
Det var som att träden och marken runtomkring förlorade sina färgtoner, sina färgskalor. Jag fokuserade min blick återigen och kisade ut, men upptäckte ändå att allt hade blivit grått. Reste mig snabbt och fick hålla i bussens ledstänger för att kunna ta mig fram skyndsamt.
Ursäkta mig herr busschaufför..vart är vi på väg?" Undrade jag. Han vände sig emot mig, tittade på mig med en förvånad min.
" Gråzonen min vän". Sa han Jag gick tillbaka till min plats och funderade på om jag borde be chauffören stanna bussen.För varför skulle jag sitta här på väg till en station som kallades gråzonen och alla färger var som bortsuddade? Jag blickade ut genom rutan igen. Allt var grått. Allt. Tillochmed himlen var så grå, så horisonten var otydlig. Som en lättare disig dimma höll allt ihop på något sätt.Jag reste mig igen och gick snabbt genom bussens innanmäte fram till chauffören. " Kan jag be dig stanna bussen. Jag har ändrat mig, jag vill stiga av här ". sa jag." Stanna..?" Sa han plötsligt." Ja, om det går här och nu.""Inte för att det har med din begäran att göra.. men får jag fråga varför?" "Jag vet inte vart vi är på väg. Och allt blir mer och mer färglöst,, dess mindre färger finns det att se. Det finns ju inga kontraster. Titta på träden!""Såja lugn! Jag kör bara bussen"."Men titta för helvete! Det finns ju inga kontraster! Stanna bussen för satan!"" Jag kan inte!" "Vaddå kan inte? klart du kan stanna bussen! Stanna nu för faen! Stanna!"Jag kan inte stanna denna bussen.. har du inte fattat det!? Skall jag köra ihjäl oss eller?
Vill du det!? Gå bak och sätt dig.. annars går allt åt helvete!!Jag bet ihop i brinnande förargelse och gick metodiskt bak och slet upp in väska. Fann en glömd skruvmejsel och återvände. Körde upp spetsen mot chaufförens hals. Han stirrade på vägen och växlade, som om jag inte stod där. Jag såg att han kikade på mig snabbt genom sidobackspegeln." Så..nu tar vi det lugn och försiktigt. Nu stannar du..hör du det?"Han fnös och skakade på huvudet, hans ansikte började drypa av svett." Jag kan inte stanna bussen.." sa han lågmält och fick ett sorgligt uttryck i blicken." Varför?" undrade jag" Det bara är så..",Jag släppte skruvmejseln mot chaffisens hals. Jag förstod inte varför denna situation just nu existerade,det hela var så overkligt. Försökte få tankarna på plats igen. Jag gick långsamt bak, hämtade min väska och gick fram igen.Hällde upp varm choklad i tystnad och överräckte chaffisen en het mugg,satte mig sedan på golvet. Förstod inte var jag var på väg, bara att det blev mer och mer kontrastlöst.Och att jag inte kunde komma av i tid, eller ens veta vad som väntade mig där framme.," Du vet..Vägen till Gråzonen byggdes av flera syften.Men ett av syftena var att skapa rädslan,Rädslan hos människorna som inte vågade lita på det som inte sågs, eller kunde skymtas eller anas.Bortom färgerna..vad har din choklad för färg i din mugg? " Jag såg ner i termosen. " Grå.." sa jag."Du ser..grå..men den smakar fortfarande choklad eller hur? "Jag försökte tänka så klart jag kunde, men jag fick inte rätt på det." Vilken rädsla snackar du om?"" Rädsla..?""Ja! Den här jävla vägens syfte.. "Chaffisen skrattade." Men säg för helvete!"Han skrattade än högre och mer våldsammare.Jag stirrade på backspegeln och såg hans mun grotesk som fradga.Blanda sig med eget saliv, som nästan rann,men han slickade upp det igen med sin tunga och skrattade åter. Han kiknade nästan där han satt, och ju mer jag såg honom..så ryckte det till i min mungipa.Och plötsligt så skrattade jag också. Och han ännu högre och jag fick ont i magen..och tappade ut muggen med choklad på golvet. Den grå sörjan smälte in bland smutsen på golvet. Sekunden efter så vrålade vi båda av skratt, och det kändes som att varenda muskel i min kropp spändes och mynnade ut i en sorts eurofoisk klimax av frihet.."Stanna din jävel.." Skrek jag samtidigt jag greppade min skruvmejsel..reste mig i slowmotion och körde spetsen mot hans hals och tryckte till..Bussen slirade plötsligt och roterade runt sin egen axel..den gled i skrikande bromsar och för några sekunder körde den baklänges med motsatta roterande motorer..sedan voltade den på vägen och gled längst med..rutorna splittrades..och gnisslet från metallen var öronbedövande och tusen blixtrar av skärningspunkter likt en metallslip ångade genom bussens innanmäte..innan allt blev tyst..och svart.